Flugfisketjejen

Uppladdning inför stundande Flugfiske EM – från glad amatör till tävlingsfiskare


Lämna en kommentar

Fiske med Markoolio

Under våren 2015 pratade jag med Marko ”Markoolio” Lehtosalo, för att höra om han skulle kunna tänka sig att göra något för landslaget, och då i synnerhet för vår auktion. Min tanke var att få honom att binda ett par flugor att auktionera ut, kanske ett signerat drag eller liknande. Marko tyckte det var lite blygsamt och föreslog istället att vi skulle auktionera ut en hel dags fiske i sällskap med honom och mig. Sagt och gjort. Det fick bli vår plan.

Auktionen rullade på rätt bra och slutbudet hamnade på hela 4000 kronor. Då var det två pappor som gick ihop för att deras barn skulle få chansen att fiska med Marko. Planen var att vi skulle fiska innan EM gick av stapeln, men då både första och andra datumet som preliminärbokades fick ändras hamnade vi till slut i oktober. Det var en strålande sval morgon och efter en del samtal, vägbeskrivningar och u-svängar hamnade vi alla på rätt ställe, Kvarnsjön, som är en av Sportfiskarnas sjöar ute på Värmdö. Anledningen till just den här sjön var flera, bland annat att den låg nära vägen, då Alexander, en av killarna som skulle få fiska med Marko, gick med gipsat ben efter en fotbollsincident.

IMG_0263

Vacker morgon. Strängnäs kaffeservice levererar både kaffe, mat och storfiskare

IMG_0264

My och Jörgen gör sig redo

Vi samlades och pratade lite. Det var spegelblankt men ganska kallt och vi kände ingen stress över att börja fiska. Till slut började vi tackla spöna medan en av papporna, Jörgen, började rigga ved för att tända en brasa och koka kaffe som är hans specialitet. Vi gjorde upp om hur dagens ”tävling” skulle gå till. Den som inte fick fisk skulle via film erkänna att han/hon var en usel fiskare. Sagt och gjort. Nu var det prestige på hög nivå!

IMG_0266

Tommi gissar hur stor fisk Marko nånsin fått…🙂

IMG_0265

”Men, hur tacklar han egentligen?”

Marko började rigga sitt spö, och jag kände ett litet behov av att rycka in. Han är relativt ny inom flugfiske och även om han fått vara med om fantastiska flugfiskeupplevelser fanns viss upplärning kvar🙂 Bland annat såg det ut som om han kört med samma tafs sedan dag 1 och nu var det bara en pytteliten men ganska grov tafs kvar. Vi riggade med fräscha grejor och sedan var alla redo. Även spinnspö fanns med som reserv. Alex och Alfons var förstås redo och de hoppade i en båt med Marko som roddare.

Snacket var igång direkt och killarna verkade ha trevligt.

Jag och pappa Tommi tog den andra båten med siktet inställt på att bräcka de andra. Det var fortfarande lite svalt, skugga låg på delar av sjön och det var oroväckande stilla. Marko, Alex och Alfons tog den vänstra sidan och vi fiskade en bit därifrån. Vi provade olika sorters flugor, olika ställen av sjön, men intet. Vi bytte sida och då hände det. Tommi fick på något. Hmm…något litet, och konstigt…en te-påse… Nytt försök, och Tommi fick påslag igen, men tyvärr gick den loss, och om jag nu minns rätt tog den även flugan.

IMG_0268

Tommi i starkt motljus efter fångsten av en te-påse

IMG_0269

Stilla och lugnt

Elden sprakade på land och det började kurra i magen. Jörgen brukar vara en hejare på att laga mat och vi drog oss mot bryggan. Ingen av oss hade haft någon större fiskelycka och det skulle bli skönt med paus och ny energi.

IMG_0270

Muurikkan redo

IMG_0271

En sagolik lunch med kycklingwok i tortilla serverades med efterföljande kaffe ur sotpannan. Min dotter hade bakat kladdkaka som blev en god efterrätt. Snacket var i full gång och medan skratten ekade passade vi också på att prova varandras spön. Tommi hade med två spön han själv byggt och de måste förstås testas. För egen del kan jag säga att det var med varierande framgång jag kastade🙂 Men det hade nog inte med spöna att göra utan med hon som kastade…

Efter lunchen körde vi pass nummer två. Vi hade nu stora förhoppningar om en huggbonanza och var taggade. My fortsatte att fiska från land, så denna gång hade jag sällskap av Jörgen i båten och vi rodde ut för att ta de stora regnbågarna.

Vi hann inte vara ute särskilt länge innan den andra båten, precis utanför bryggan tjoade till. Det var Alex som hade fisk på. Marko fick uppdraget att filma drillningen och efter en stund var fisken uppe och lyckan var fullständig. Kul för Alex men också skönt att se att det fanns fisk i sjön. Vi hade börjat tvivla så smått.

Nya tag med nya flugor. Jag och Jörgen körde något slags flugbytemästerskap. Vad vi än provade hände ingenting. Torrt, stort, smått och sjunk. Inget verkade duga åt de kräsna och kanske frusna fiskarna. Jag kände inte ett endaste nafs.

IMG_0273

Ett av många flugbyten…

Klockan går som bekant snabbt när man har trevligt och det började vara dags för Marko att åka hem. Det skulle förstås fotas en del. Både med fisk, utan fisk, selfies och sedan förstås, Marko var tvungen att erkänna att han var en usel fiskare (och även vi andra förutom Alex förstås, men vi hade tid att fiska lite till och vi hade inte gett upp).

IMG_0281

Tandkontroll…

IMG_0288

Alfons, Marko och Alex (men försöker Marko ta åt sig äran av fångsten?)

IMG_0293

Så där ja, nu blev det rätt. Storfiskarna och ”segrarna” 

Jag drog igång inspelningen och döm om min förvåning när Marko helt plötsligt ändrar reglerna och utser sig, Alex och Alfons till segrande båt! Helt plötsligt blir det en lagtävling och Marko var safe

Ja, det hade man ju kunnat räkna ut🙂

Vi vinkade av Marko och fortsatte sedan att fiska lite till. När jag hade gett upp och börjat plocka ihop får Alex ytterligare fisk. Helt otroligt. Vilken fiskekung han var den här dagen. Grymt jobbat.

Som alltid, en dålig fiskedag är bättre än vilken annan dag som helst. Vi hade en kalasdag med fint väder, många skratt och god mat och kaffe. Att fisket var trögt är sånt man ibland får räkna med. Huvudsaken var att killarna var nöjda och det är jag ganska säker på att de var.

Stort tack till dig Marko för att du ställde upp för landslaget, och tack till er Jörgen och Tommi för ert stöd. Extra tack till er Alex och Alfons för hård kämpainsats under dagen, och Grattis till ”lagsegern”!


Lämna en kommentar

Tävlingsdag 3 Pinzola och Tione

Kände mig inte helt i topp utan snarare lite dålig när jag satt på bussen den här morgonen och började oroa mig för två tunga fiskepass. Efter någon halvtimmes bussfärd närmade vi oss Pinzola. När de andra hoppade av såg jag sträckan som låg i princip mitt inne i en by och första stopp var nära en idrottsplats. Det kändes verkligen som att fisket skulle hållas på en arena. Det var ganska svalt men vädret verkade lovande. 

Blev avsläppt med flera andra, träffade min kontrollant och vi gick ned till mitt beat, nr 10.  Hela sträckan låg långt ned med en ganska brant sluttning som såg omöjlig att komma nedför och jag blev lite orolig. Väl framme i början av sträckan (eller slutet beroende på hur man ser) så fanns en liten passage, brant men absolut möjlig att gå nedför. Jag fick hålla till vid vattnet och rigga spöna medan min kontrollant höll sig uppe vid gångvägen. Än en gång såg jag till att ha flera tacklade spön och jag lovade mig själv att inte göra om misstaget från igår utan skulle nu ha alla alternativ öppna och spöna nära till hands. 

Min sträcka bestod till ena delen av en grund fors, ett flertal mindre stenar och några större. Uppströms fanns ett litet vattenfall vid en liten fördämning och ovanför det ett lugnare parti. Det var rätt svalt och jag hade klätt mig ordentligt. Kände mig bättre och redo att köra. 

 

Vacker men sval morgon

  
   
När starten gick började jag fiska av närmast land. Hade små, små fiskar som nafsade efter nymferna, men de var nog inte större än spigg så det var tur att de inte fastnade. Fiskade av hela sträckan från land och över till andra sidan. Solen började visa sig och jag försökte se till att min skugga föll bakom mig istället för över fiskeplatserna. Allt för att inte skrämma fisken. Jag höll på i över en timme utan resultat. Solen kom högre och högre, det blev varmare. Vattnet var fortfarande rejält kallt och ingen aktivitet syntes. 

Jag fiskade mig mot mitten av sträckan och siktade in mig på en fåra mellan två stora stenar. Med solen i ansiktet och mig själv hukande och krypande på knä hade jag en bra känsla. Vid första kastet och driften small det. Ja, small och small, kanske överdrivet, men det högg i alla fall. Japp, en fisk. Definitivt godkänd. Och det var en harr! Min favoritfisk! Konstigt eftersom det sades att det nästan inte finns några harrar utan mest öring. Den såg dessutom inte alls ut som hemma utan var väldigt ljus. Nästan vit och med mycket mindre ryggfena och inte alls med så mycket färger som de nordiska. Lycklig som få håvade jag den och sprang snabbt mot min kontrollant. 

Med ungefär en halv meter kvar till land och min kontrollant beredd att mäta hände nåt. Antingen halkade jag eller snubblade. Det gick så fort att jag inte hann reagera förrän jag låg där. Instinktivt höjde jag vänsterarmen med håven. ”Måste hålla kvar fisken!”  Nästa tanke var ”jäklar, tänk om jag knäcker spöt” med högerhanden som jag hade ner i vattnet. Med följden att jag drog upp även den andra armen och helt plötsligt flöt med strömmen. Med en hjälpande hand från min kontrollant kom jag på fötter igen. Jag räckte över håven till honom för mätning samtidigt som jag kände det kalla vattnet sippra ner över magen, ner mot fötterna. Blixtsnabbt slängde jag spöt på marken, slet av mig väst, jacka, bälte, ryggplatta, knäskydd och knäppte upp vadarna som jag sedan snabbt drog ned. Försökte med någon udda manöver att hålla fötterna högt i ett försök att lyckas hälla ut en del av vattnet men det lyckades sådär. Mitt suveräna merinounderställ har inte bara en värmande förmåga utan det kunde nog också hålla lite vatten. För att inte tala om strumporna… Med allt det kalla vattnet kom nästa konsekvens. Det är jag och ”Sigrid på pottan”. Kissnödig… Nöden har ingen lag, bara att försöka huka sig vid en buske, skit samma att min kontrollant står bara några meter ifrån mig, få det avklarat och sedan på med alla grejor igen och fortsätta fiska. Jag var genomsur men samtidigt oerhört ivrig att komma ut i vattnet igen. 

Jag gick ut till samma plats, smög bakom en av stenarna och lät nymferna drifta. Japp, där satt nästa. Den lyckan. Både över en till fisk så snabbt och ännu en harr. Den här gången klarade jag mig utan att bada och mätningen var snabbt avklarad. Jag testade samma ställe igen utan resultat så jag fortsatte uppströms. Vid det lilla fallet borde det finnas massor med fisk men hur jag än sökte fann jag inget. Det partiet låg fortfarande delvis i skugga och det började bli kallt att krypa omkring. Jag kände vattnet skvalpa omkring i mina vadarskor men känslorna fick vänta till slutsignalen. Som tur var hade jag med mig extra vadare att byta till och jag började undra om jag jinxat genom att ta med dem? Det här var mitt första bad någonsin. Ja, självklart har jag ramlat men aldrig så mycket att jag fyllt vadarna…

Jag tittade upp mot poolen ovanför fallet. Vak! Jag tittade en stund till och fattade sedan beslutet att snabbt hämta ytterligare ett spö, det med torrflugor, för att försöka. Jag fiskade av vid min förra fångstplats på vägen men det var ingen hemma. 

Väl uppe vid poolen insåg jag snabbt att vattnet var rätt klart. Botten bestod av vit sand med några stenar här och var. Min första tanke var att ”här finns inte en enda fisk, jag ser ju inga” men vaken motsade ju precis det. Jag provade nu med torrfluga och det var en skön omväxling att få ”kasta på riktigt”. Men hur jag än försökte, både i en fåra och under överhäng ville de inte ta. Jag bytte tillbaka till nymf och fiskade mig uppströms. Jag fick vänta ett tag och stod till slut långt upp i mitten av poolen när det äntligen högg igen. Ännu en harr och min kontrollant utnämnde mig till ”the grayling Queen” då jag var den enda som tagit så många harrar. Jag var snabbt ute igen och bara minuter efter hade jag min fjärde harr. Åter tillbaka till min spot. Jag trodde sträckan nu var körd eftersom jag två gånger tagit fisk och sprungit/vadat fram och tillbaka, men ville ändå testa. 

Trots det klara vattnet och att jag inte såg en enda fisk fick jag flera gånger se harrar komma upp bara nån halvmeter ifrån mig och min fluga. De är verkligen bra på att gömma sig och verkade inte alls vara lättskrämda. Jag fiskade av sträckan mot land och tappade ett par fiskar. Givetvis gäckade de också mig genom att komma upp till ytan både bredvid, bakom och framför mig utan att ta just mina flugor. Men så länge man ser fisk är det lättare att hålla hoppet uppe. Med bara en liten stund kvar fick jag ännu en fisk. Och ja, en harr 😄 Min favoritfisk räddade min morgon som inte hade startat klockrent. 

 

Min kontrollant Michele

  

Vackert men var är fisken?

    
 Det var med en härlig känsla jag packade ihop och gick upp till mötesplatsen. Solen strålade, alla var glada och nöjda. Jag hade lyckats få fler fisk än några andra i gruppen vilket innebar plockade placeringar. Viktigt, viktigt! Jag passade på att ta på en torr tröja och en värmande fleece. Vi hann prata en del och det var en uppsluppen stämning. Alin från Rumänien lyckades slå mig med en fisk men jag hade Albert från Irland, Robert från Holland och Cathrine från Norge bakom mig. Skönt. 

   

Alin från Rumänien och Albert från Irland

    
 Vi åkte tillbaka till hotellet och jag skyndade mig att byta om till torra kläder och värma upp mig samtidigt som jag åt lite grann. För de andra hade det gått både och. Kerstin placering 5 i sjön, My placering 13, Åsa 12 och Marie 12. Vi höll norskorna efter oss och knaprade in några placeringar på Holland. Nu bara ladda till sista passet. Vi var många som längtade efter att avsluta och kunna slappna av igen. Hur roligt det än är att tävla är det också väldigt ansträngande. Både för kropp och knopp. 

Nu väntade sector 3, Thione. Jag träffade vår guide Fausto på bussen och höll tummarna för att jag skulle få honom som kontrollant. På det viset hade ju cirkeln varit sluten. Nu blev det inte så utan han hade istället sträckan bredvid där Cathrine skulle fiska. Efter att ha släppts av fick vi gå en bra bit längs vägen och sedan nedför en väldigt brant sluttning. Efter lite tråcklande kom vi fram till min sträcka där en liten avsats med gräs fick bli vårt basläger. I övrigt fanns det inte mycket plats utan bara en smal kant längs med älven. Sträckan såg återigen fin ut. Min rara kontrollant följde noggrant vad jag gjorde när jag tacklade spöt, ville gärna kolla flugaskar osv. Vi hade gott om tid och det var bara trevligt. Vädret hade också gått från en sval morgon med svagt värmande sol till en högsommardag med gassande sol. Att då stå på land i underställ och vadare blir oerhört varmt men vi får inte gå i vattnet förrän starten går plus att man förstås inte vill trampa runt i vattnet. Det var bara stå ut. Jag visste ju att jag skulle kylas av när fisket startade. 

Min kontrollant visade sig själv vara flugfiskare vilket var extra kul då det var en ung tjej. Hennes pappa var kontrollant på nästa sträcka där Tommy fiskade. När jag tacklat spöna hade jag lite tid att försöka komma fram till en taktik. Jag tänkte börja längst ned på sträckan och fiska mig uppåt. Precis utanför fanns en fors och en stor sten och det kändes rätt att fiska av där först. 

   
    

min härliga kontrollant på sista sträckan

 När starten gick kände jag mig avslappnad. Stod först på land och fiskade mig sedan utåt. Runt stenen, i forsen, längre ut. Ingenting. Jag förstod inte, det måste stå fisk här! Jaja, bara att fortsätta. 

Jag kämpade mig igenom den stundtals galet starka strömmen och behövde använda staven för att ta mig fram och hålla balansen. Det började kännas att man fiskat intensivt under många timmar. 

Jag kom över till andra sidan, fiskade av sträckan från båda håll, bytte flugor för att få andra tyngder. Jag förlängde tafsen.  Kanske det kunde hjälpa till? Men nej. Inte ett hugg, nafs eller ens en skrämd fisk av mitt vadande. Vad är detta? När mer än halva tiden gått hade jag kommit till den övre tredjedelen. Där fanns lite lugnare vatten plus en grund fors. Jag såg Tommy fiska galet intensivt ovanför och min känsla var att han håvade fisk och sprang in varje gång jag såg honom. Tänkte kort ”Undrar hur han gör” och fortsatte sedan mitt eget fiske. 

När jag fiskat av från ”hemsidan” såg jag plötsligt ett vak på precis motsatt sida. Jag kom ihåg hur gårdagen slutat och redan tidigare hade jag fått med alla mina spön längs sträckan. Gick in och bytte till torrt. Provade först en liten knott men kände direkt att jag ville byta. Satte på en rätt stor klinkhamer, beige/grå med stor rosa skärm. Kastade mot vaket men kom inte rätt. Försökte parera de grenar som hängde över och efter några kast hittade jag precis rätt. Jag såg flugan glida över den magiska punkten och pang. Fisken gick upp, tog flugan…och släppte direkt. Jäkla skit!!! Den där var ju så viktig! Men adrenalinet flödade. Jag hade massor med energi nu. Jag fortsatte att sätta flugan precis rätt men fisken visade inget intresse. Jag provade att byta fluga men det var nu helt dött. 

Jag fiskade nu i skuggan, stod utvadad över midjan i en stundtals mycket stark ström och jag började känna mig kall. Benen och ryggen knorrade lite och bad om vila men det var nu det norrländska pannbenet fick sätta in. In i kaklet, flugan i vattnet hela vägen. 

Jag gjorde allt jag kunde. Bytte till nymf igen. Fastnade med två uppsättningar tackel så till slut valde jag att fiska med spöt riggat för torrt istället för att lägga tid på att tackla om. Det var bara en kort stund kvar. 

När slutsignalen gick var den första känslan en lättnad. Vad skönt att jag är klar. Nu kan jag slappna av och vila. Jag var så trött. Både fysiskt och psykiskt. Det tar på krafterna att hålla fokus så länge. Nästa tanke var förstås en ilska över en blankning. Ska det vara så jäkla svårt att få upp ett par småfiskar? Tydligen. Och visst, sista passet är förstås alltid lite knepigt eftersom fyra andra har fiskat av sträckan under några dagar, men jag är helt säker på att de som låg i toppen av tävlingen garanterat hade hittat några fiskar även i session 5. När jag frågade vilka som fiskat tidigare fick jag veta att de som fiskat innan mig lyckats rätt ok. Bland annat togs 22 respektive 20 fiskar under de första passen, och totalsegraren var en av dem. Sedan 1 och på morgonen 10. Det finns inga ursäkter eller förklaringar. Jag kan bara konstatera att jag inte lyckades. Jag vet i alla fall att jag gjorde vad jag kunde. Jag försökte tänka annorlunda när min taktik uppenbarligen inte fungerade, jag försökte ha ett öppet sinne och inte fastna i frustration. Jag struntade i att kroppen skrek sluta och körde ända in i mål. Mitt självförtroende som tävlingsfiskare har mer än fördubblats. Låt vara att det är från en väldigt låg nivå men jag känner att de sista två åren har lärt mig massor. Jag har oändligt kvar att lära men det ser jag bara fram emot. 

Tommy från Norge och hans kontrollant gick över vår sträcka när vi skulle tillbaka. Han vittnade om ett galet jobbigt fiske. Han hade slitit något fruktansvärt och lyckades få upp 7 fiskar. Han var också glad att det var över. Kroppen behövde vila. 

När vi kom upp till samlingsplatsen fick jag veta att Robert slagit mig det här passet. Mao 3-2 till honom i vunna sessioner. Han hade dock fått offra en spötopp till fiskegudarna. Det var tur i oturen att det var i den sista sessionen det hände.  När Cathrine sedan kom var det med både glädje och bävan jag frågade hur det gått. Hon frågade mig först och jag svarade nedstämt att jag blankat. Hennes svar på samma fråga var ”en” och jag gratulerade henne och det var en helt ärlig kommentar. Även om vi konkurrerar var jag glad för hennes skull. Då fortsatte hon. ”Nej, vänta ska du få höra”. Det visade sig att hon efter långt kämpande lyckats få en fisk. Sedan hade en av flugorna fastnat i botten och medan det problemet skulle lösas ramlade dessutom rullen av och gled iväg med strömmen. Cathrine räddade rullen, slängde den i håven och skulle sedan se till att ta in fisken som med bara centimetrar tillgodo klev av. Jag led verkligen med henne. Jag vet hur viktig den där fisken var och förstår hennes frustration. Så vår interna kamp slutade oavgjort och det kändes bra det med 😄

 

Cathrine berättar om den så viktiga fisken som slapp lös…

  

Fantastiska fiskevännerna Robert och Cathrine

 Väl tillbaka till hotellet ville vi alla uppdatera oss om varandras resultat, ta en dusch och slänga ut alla fiskeprylarna på balkongen. Det var en inofficiell utnämning av topplagen och individerna och i den mycket spännande striden mellan Roman från Tjeckien och Sebastien från Frankrike, slutade Roman som segrare och Sebastien som tvåa. Tomas från Tjeckien på en tredjeplats. Lagmässigt hade Tjeckien ledningen hela tiden och de var väl värda segern. Det var också de som firade mest efter middagen med efterföljande grappaprovning. 

   

Marie med sin rare kontrollant som kom med fin present till henne

    

The champions Tjeckien

 För vår del blev resultatet i sista sessionen Kerstin placering 12, Marie 8, jag 13, My 11 och Åsa 13. Vi lyckades hålla norska damerna efter oss men Holland drog ifrån rejält särskilt tack vare Tino som tog 30 fisk och fick placering 2 på sista sträckan. Imponerande. 

Vi var glada och nöjda och njöt av en riktigt kul kväll där vi dessutom kunde strunta i att förbereda utrustningen, stanna uppe sent och dessutom prata med alla andra nationer, fråga om deras taktik, hur de lyckats på vissa sträckor osv. När tävlingen är över slappnar alla av, blir öppna och delar gärna med sig. Kanske särskilt till oss som håller till i den nedre delen av resultatlistan 😄


Lämna en kommentar

Tävlingsdag 2 Val Genova

Idag var det dags för tredje passet, för min del på sector 3 längst bort från Ponte Arche. Som tävlande vet man aldrig vilket beat man får förrän supervisorn ropar upp de som ska gå av bussen. Det är därför alltid en lite nervös känsla när man börjar se vattnet och hör hur en efter annan i gruppen ropas upp. Ibland har man dessutom hört gott som att ”beat 1 och 2 är superbra” eller kanske mindre gott, ”beat 7 är ofiskbart, omöjligt att vada” osv, så det är med spänd förväntan man lyssnar efter att höra sitt namn särskilt när man är vid de ”bra” beaten.

Jag ropades upp till beat 11 med Sebastien från Frankrike på 10:an. Sträckan var fin, och jag riggade både nymfspön och ett torrt. Medan jag studerade vattnet frågade jag min kontrollant som knappt kunde ett ord engelska om hur de andra fiskat här och lyckades till slut få veta att de tagit 2 fiskar var. Modet sjönk lite. Var det verkligen så ont om fisk eller svårfiskat?

Vackert är det i alla fall

  
Jaja. Bara att ge sig in i matchen och se till att fiska av ordentligt. Jag började nära land och fiskade av sträckan framför mig och uppåt. Strömmen var stundtals väldigt strid och det var svårt att komma ned och hitta hålor. Jag försökte även att gå landvägen till en del av övre sträckan men det var omöjligt pga den täta vegetationen. Nytt försök där jag gick genom strömmen och ganska enkelt kom över till andra sidan. Jag såg Sebastien in action ovanför. Jag kunde även ta en sekund att njuta av utsikten. Solen gick upp och sken på snöklädda spetsiga toppar. Oerhört vackert!

Vy mot beat 10 innan solen kom fram

Det var en ganska grund (på vissa håll bara någon decimeter djup) och slätstruken del av älven och det var svårt att hitta platser där det kunde stå fisk. Såg en liten ström med ett överhäng där det borde vara fisk, men hur jag än försökte hände inget. Tiden gick fort och jag gick nu mot den nedre delen. Där fanns i stället en mycket strid och djupare fors som sedan gick över i en djup lugnflytande pool. Jag fiskade och fiskade, i forsen, i strömmen, ned mot lugnflytet, igenom det och ända till de rödvita banden som markerade slutet av min sträcka. Inget hände. Inte ett liv. Bara att gå upp igen och försöka ytterligare en gång.

Trots idoga försök såg jag ingen fisk, kände inget. Tankarna snurrade, hur gör man, var finns de, vad är problemet och hur kan jag lösa det?

Jag bestämde mig för att lägga sista tiden vid den nedre delen av sträckan. Jag tog mitt nymfspö och fiskade av strömmen och rörde mig nedåt. Jag försökte komma till den andra sidan där det fanns en fåra som kanske höll fisk, och fiskade mig försiktigt genom strömmen. Vattnet drog kraftigt i benen och jag fick kämpa för att stå kvar. Jag pausade vid en sten som lägligt fanns i mitten. Väl där insåg jag att det var ca 15 min kvar. Stressen började ge sig till känna. Jag försökte behålla lugnet, be fiskeböner (ni vet den där om ”bara en fisk, då blir jag så nöjd och glad, bara en” vilket är alldeles sant, åtminstone till man fått en då man istället ber om två…) och efter en stunds fiske händer förstås det som inte får hända. Jag fastnar. Försöker komma fram för att lossa flugan med handen men det är både för djupt och strömt. Bara att slita av och sätta på nytt, än en gång kom den där stenen väl till pass då jag kunde sätta mig där medan jag fixade tafsen. Istället för att rigga ny tafs med upphängare bestämmer jag mig för att spara tid och bara köra en fluga. Precis då ser jag ett vak. Nedanför forsen finns en stor sten där det bildas ett bakvatten. Där har det nu börjat kläckas stora sländor. Helt plötsligt bubblar ytan av vakande småfisk. Förmodligen precis kring godkänt mått. Jag har väl ett par tre minuter kvar. Torrflugespöt står för långt bort. På nymfspöt har jag fel fluga och frågan är om jag ens hinner byta. Jag bestämmer mig för att det är bäst att köra med den fluga jag har. Ni vet det där med ”flugan i vattnet”. Jag gör några försök att kasta mot vaksidan men med den linan jag har, trippelnolla, kommer jag inte tillräckligt långt. Inom mig gråter jag krokodiltårar blandat med nån konstig känsla av glädje mitt i eländet. Fan att torrflugespöt är så långt bort, att tiden snart är ute och att jag troligen blankar, och samtidigt är det ju häftigt att naturen kan ändras så snabbt. Från dött till världens mest aktiva smörgåsbord på bara nån minut. Jag ser aggressiva plask, sländor som försvinner i en glupsk mun. Och jag kan inte göra något. Jag hör min kontrollant meddela att tiden är ute. Jag ser på honom och vi kan båda två bara uppgivet rycka på axlarna. Skit också!

Min kontrollant för dagen

Jag får komma ihåg naturdelen av den här sessionen. Vackra vyer, solsken och vakfest. Jag har också gjort det jag kunnat. Jag fiskade av alla platser jag kunde nå. Min lärdom får bli att se till att ha alla spön nära nästa gång Lämna dem inte för långt borta i synnerhet inte när tiden börjar rinna ut. Var också beredd på allt, precis allt! En ny notering till minnesbanken. En ny lärdom.

Sebastien med sin kapten

Efter passet hade vi en stunds väntan innan bussen kom. Sebastien med kapten (som såg ut precis som man förväntar sig att en fransos ska göra, bara baguetten och vinflaskan som saknades om man får generalisera 😄) satt och diskuterade fisket. Det hade förstås gått bra. Han är en enormt duktig fiskare, och jag ska erkänna att jag i början inte hade koll på individerna i toppen (förutom Roman som jag lärde känna förra året) och inte heller hade hunnit lära mig namnen på de i min grupp. Jag kunde dock konstatera att efter den här sträckan ledde Sebastien hela EM som individ och Frankrike som lag var tvåa. Jag gav honom en svensk pin, och då de inte hade några franska pins fick jag istället en fluga som han sa fungerat bra. Han var dessutom väldigt ödmjuk och trots sin aktuella placering fanns inte en tillstymmelse till förhävelse eller skryt. Och att få en fluga av honom, perfekt. Nu hade vi en mall att binda fler av 😄

Väl på bussen fick min besvikelse över blankning snabbt en vändning. Robert från Holland kom ombord på bussen och berättade då att vår finländske vän blivit av med hela väskan under passet. Det innebar flera spön, 5-6 rullar, flugor plus personliga saker som plånbok och mobil. Min blankning var nu ytterst futtig. Vi var alla både chockade och arga över fräckheten av att stjäla på det sättet och led med Eetu. Supervisorn klev av med honom vid en rastplats för att prata med några turister men ingen lycka. Vi vet att laget har extra utrustning och flugor, men ändå. Att nån stjäl ens saker när man själv är ute och tävlar. Så fräckt och tråkigt. Vi började också fundera om någon satt detta i system, med tanke på hur många fiskare som dessa dagar var ute i skogen och med oerhört mycket utrustning med sig. Det var många hundra tusen kronor eller Euros som cirkulerade i området. Kanske nån räknat ut det och hittat ett sätt att enkelt tjäna lite extra pengar. Vi fick alla en tankeställare om att vara mer vaksamma vid nästa pass.

Väl tillbaka på hotellet kunde vi njuta av en längre lunch tillsammans med laget. Vi satt som vanligt och skämtade med holländarna som hade bordet bredvid. Under lunchen fick jag se ett missat samtal från Umeå. Ett nummer jag inte kände igen. Eftersom min mor bor där tänkte jag att det var bäst att lyssna av meddelandet ifall något hänt. Som tur är var allt bra och det var istället Sveriges Radio Västerbotten som ringt. De ville ha en kortare intervju efter att ha fått tips av min mamma om vårt deltagande i EM. Jag försökte få med mig Sivan som är lite mer medievan men de ville att man skulle vara från länet så jag körde själv. Ca 20 minuter senare var det klart, jag mailade över några bilder och snabbt därefter låg intervjun ute. Riktigt kul måste jag säga. Här kan du lyssna. 😄


Team Holland

Finlands kapten Jani

Hemliga flugor diskuteras med konkurrenterna, frågan är om de hjälper eller stjälper…?

Vissa har mer material med sig än andra…

Eftermiddagen ägnades sedan åt förberedelser, att dela flugtips, få hemligt material och binda lite flugor. Tiden till ordentlig vila och lugn finns egentligen inte alls under tävlingsdagarna men att få några timmar ”ledigt” är ovärdeligt. Ofta är rullar, linor, tafsar och flugaskar i en enda salig röra när man kommer från ett tävlingspass och det är oerhört viktigt att allt är förberett till nästa start och när morgonen börjar kl 5 så vet man (eller i alla fall jag) att det är bäst att inte skjuta nåt till morgonen 😄

Middagen intogs sedvanligt på hotellet med antipasto, första rätt, andra rätt och efterrättsbord. Det var tur att vi rört oss under dagen och förhoppningsvis gjort av med några kalorier….

Vi var alla ganska avslappnade efter att ha haft eftermiddagen fri men vi avslutade med att göra några fler flugor. Konstigt nog verkar man alltid sakna nån trots att askarna är fulla… Och vi hade förstås varit både en, två och tre gånger hos Czechnymf-butiken på entréplanet där man kunde handla det mesta. Både bindmaterial, krokar, håvar, linor och annat som behövdes.

Och så här såg ställningen ut efter tredje sträckan. Bara 9 placeringar upp till Holland…


1 kommentar

Tävlingsdag 1 Comano och Nembia

Min dag startade samtidigt som de övriga men jag hade en timma ytterligare innan jag skulle lämna hotellet. En viss spänning märktes bland alla deltagare och det var både regnigt, mörkt och kallt när bussarna kom för att hämta upp alla tävlande och funktionärer.

Foto 2015-09-23 07 29 48

Sivan skulle ha varit med mig på min sträcka men kom nu och berättade att hon måste upp till sjön eftersom My endast fått med sig spön och inga rullar. Lätt panik hos My kan jag tänka…och för Siv som skulle hitta till sjön bland alla serpentinvägar genom små byar.

Det var tyvärr lite oordning vid transporterna och när det var dags för vår avfärd 7:30 fanns ingen buss. Vi skulle starta fisket 8:30 vilket innebar att den värdefulla tiden vid sträckan för att rigga spön och kolla vattnet krympte. Tjeckernas kapten försökte få till förlängd tid men det var svårt att hitta någon som pratade både italienska och engelska. Till slut kom i alla fall bussen och hämtade oss. Jag och Catherine släpptes av på vår sträcka bara för att mötas av en 3 m hög mur och där nedanför var älven. Min kontrollant visste inte heller hur vi skulle ta oss ned. Jag gick med snabba steg mot nästa beat, mötte supervisorn som undrade om jag missat mitt beat. Mitt svar var nog inte det vänligaste just då. ”Jo det har jag, men jag undrar hur jag ska ta mig nedför muren…”

Han såg lite ängslig ut och hjälpte sedan till att ordna så vi hittade stegen och kom ner med våra saker. Regnet öste verkligen ned och jag riggade tre spön bara för säkerhets skull. Hann kolla sträckan väldigt kort och sedan var det dags att starta.

Foto 2015-09-23 11 47 23 Foto 2015-09-23 11 47 25 Foto 2015-09-23 11 47 27 Foto 2015-09-23 11 47 29

Jag fiskade av sträckan. Mycket grunt vatten och jag försökte hålla en låg profil. Även här fastnade jag och fick offra ett par flugor nästan direkt. Undrar om det helt enkelt har blivit min grej. Det kanske är något man ska göra? Nästa tävling ska jag ha en ceremoni där jag tillber fiskeguden och direkt kastar i ett par, tre flugor. Mycket bättre då det inte heller innebär risk att tafsmaterial hamnar i vattnet….

 

Officiell bild från Fips Mouche, fotograf okänd

 Hur som. Jag fiskade verkligen av sträckan och gick sedan uppströms mot några större stenar. Istället för mitt ”riktiga” 11 fots nymfspö använde jag mitt Loop Opti Stream #3 för att enkelt kunna föra flugorna runt de stenar som fanns och köra smygfiske. Jag såg en grund fåra, mellan ett par större stenar och hittade äntligen rätt. En fin fisk av godkänt mått. In snabbt för mätning och sedan på det igen. Fortsatte att fiska av men inget hände. Jag hade i alla fall hittat rätt flugor och jag fastnade inte längre. Norges kapten Marit stod uppe vid vägen och gratulerade mig till min fisk och jag blev alldeles varm om hjärtat.

 

Bild från Fips mouche

  

Bild från Fips mouche

 Regnet formligen vräkte ned. Min kontrollant som även han var fiskare hade inte riktigt klätt sig efter vädret utan bar nån typ av chinos och en collegetröja och försökte parera sitt stora paraply i vinden. Mitt fokus var helt inne på fisket så regnet märkte jag egentligen inte av. Eller snarare, jag hade annat att pyssla med och fick lägga tankarna på regnet åt sidan😄

Min kontrollant

Jag gick över till en djupare fåra. Det visade sig vara ett klokt val. Där hittade jag äntligen fiskarna. Jag hade flera på som jag tyvärr inte lyckades hålla kvar på kroken. Öringen här är helt galen. Riktiga sprattelfiskar med en enorm förmåga att slippa loss. Då och då varvade jag med godkända fiskar i håven. Varje gång fick jag springa över till andra sidan för mätning men det var lättvadat och gick ganska snabbt. Sivan dök upp uppe vid muren. Lyckades få en fisk precis då men den klev tyvärr av. Rackarns också…

Precis nedanför en sten såg jag en lovande strömfåra. Lade upp flugorna och lät dem drifta. Plötsligt såg jag en stor, stor öring gå upp och ta min fluga. Jag hann tänka ”hur sjutton ska jag kyckas få in och håva den där stora fisken med 0,08 tafs?” innan jag såg öringen smidigt backa med ett slags svängande dans och sedan spotta ut min nymf. Allt gick så oerhört snabbt men det häftiga var att jag såg precis allt! Även om det var en troféfisk var jag inte deppig utan snarare glad att få ha sett hela förloppet.

Vinden började nu ta i. Väderprognosen hade lovat 21 m/s i byarna och det verkade stämma. Det var knappt så att man kunde hålla upp spöt i vinden. Flugorna drogs med av vinden och det var svårt att få dem dit man ville. Temperaturen i luften var troligen inte mer än 8-10 grader så helt plötsligt var vattnet med sina 14 grader rena badtemperaturen. Det var mao skönare att sitta hukad i vattnet och även att doppa händerna än att ha dem i luften.

Jag lyckades få in 9 fiskar till mätning. En var tyvärr för liten men jag var ändå nöjd. Jag hade dessutom fått 5-7 för små som inte ens mättes. Innan start var jag livrädd för blankning så det fick duga. När vi kom till samlingsplatsen fick jag höra att Holland tagit 21, Frankrike 53, Tjeckien 51 osv. Catherine från Norge slog mig också så jag slutade sist i vår grupp och fick försmädliga 13 poäng. Stalltipset från min holländske gruppkamrat var squirmy Worms. Det hade jag aldrig gissat på i strömmen. Kanske i sjö… Nåväl. Premiären var gjord och jag hade fått fisk. Det var viktigast.

 

Nöjd efter en kall och blöt premiär

 
 

I väntan på bussen efter första fisket

 

De andra i laget hade alla fått fisk. Åsa tog en, Kerstin 8, Marie 2 och My en i sjön. Vi var taggade och njöt av att värma oss innan  nästa pass. Åsa hade session 1 och de hade det klart kallaste passet då det var uppe på ganska hög höjd. Det ryktades om snöfall och de var helt iskalla när de satte sig i bussen för återfärd till hotellet. Rätt som det var hände det som inte får hända, deras buss krockade i en liten by. Vi på hotellet fick ett sms av Åsa som meddelade vad som hänt, med ett lugnande besked om att alla var ok. Tyvärr fick de vänta länge innan polisen kom, och de fick då vänta ute i kylan. Sivan samlade ihop de varma kläder hon kunde och väntade på att Åsa skulle komma för att få värma sig. Väl tillbaka var Åsa vid gott mod, och lyckades i alla fall höja temperaturen lite innan nästa pass skulle genomföras.

 

Glada tjejer efter första fisket. Marie, Kerstin och My

  

Dags för session 2

  

”regnet det bara öser ner…”

  

Blåst , regn och dimma

 Session 2 innebar sjöfiske i Nembia. En grön, klar sjö med maxdjup på 3,5 m. När vi kom fram regnade och blåste det kraftigt. Vi fick våra beats och sedan var det bara att rigga. Jag körde även nu med tre spön. Olika klasser och linor för att vara beredd på olika förutsättningar. Med tanke på blåsten hade jag även mitt Opti coast #6 riggat. Vissa länder kom gående med färdiga spöställ fulla med spön. Sebastien från Frankrike tror jag hade 7 stycken. Snacka om att vara redo för allt…

   
    

Vackra Lago Nembia

    
  

Påpälsad mot regn och vind, redo för start

 
Vi fiskade i 45 minuter innan vi hade 10 minuters paus för byte av beat. Detta upprepades sedan tre gånger. Jag började på beat 3, och där hände inget. Inte mer än att kastvindarna två gånger gjorde så att jag satte fast flugan i håven på ryggen och min kontrollant fick assistera. Vi såg fullt med fiskar i rörelse. De var uppe vid ytan och visade sina ryggfenor, det klargröna vattnet bröts av svarta skuggor och det var lite frustrerande att se så mycket fisk med så lite intresse för de flugor jag presenterade. På motsatt sida verkade några i alla fall ha hittat rätt och jag såg åtminstone tre fiskar komma upp. 

Nästa beat, nr 8, var på motsatt sida. Jag hann precis dit innan det var dags att starta igen. Även här var det trögt för min del, så också för min granne. Ingenting hände. Ytan krusades av den allt starkare vinden, men det gick ändå förvånansvärt enkelt att kasta. Försökte utnyttja vinden när det gick, och väntade in stiltje när jag ville kasta åt motsatt håll. Lyckades också hålla mig ifrån de buskar och träd som fanns i närheten. Än så länge hade några fått fisk, men många var fortfarande blanka. Mitt emot mig hade jag Sebastien från Frankrike och jag studerade hans teknik. Det var magiskt att se honom. Det var som en hel teaterföreställning, en flugfiskebalett, med oerhört intensivt fiske med en typ av utrustning och teknik, sen ett snabbt byte till en helt annan teknik, med långa oerhört vackra kast, och såklart många fångade fiskar. Frustrerande förstås att någon annan tar fisk, men också väldigt kul att se och jag insåg att jag har mycket kvar att lära.

Så till beat 13, längst upp mot det ”stängsel” som markerade slutet på fiskesträckan. Jag hade Tommy från Norge mitt emot mig, och han lyckades ta flera fiskar. Jag försökte lista ut vad han gjorde, och jag såg att han hade flytlina, och tänkte sedan ”jaha, han kör torrt…hmmm…kanske jag ska….”. Sagt och gjort. Bytte helt teknik från nymfer, streamers, squirmy och allt annat, till flytlina och torrfluga. Mitt val föll på en F-fly, som har blivit något av en favorit med den tunt dressade kroken och fin CDC-vinge.

Jag kastade ut mot ”staketet”, lät flugan landa och bang. Där satt den! Pulsen höjdes och jag var nervös över att inte få in fisken, men det gick bara fint. Äntligen, nollan spräckt, och jag gladdes åt min fångst och hoppades nu att flera andra skulle bomma. Min kontrollant, en äldre mycket rar farbror som inte pratade ett ord engelska utbrast Bravo och bellisimo. Jag var ivrig att hinna fiska av lite till innan det var dags för nytt byte och nytt beat men signalen ljöd inom kort och det var bara att gå till beat 5, där Sebastien stått tidigare… Vid bytet mötte jag Robert från Holland som sa ”jag hörde att du fick fisk”. Tydligen hade jag tjoat högt utan att ens märka det… Catherine hade också fått en fisk, så nu var jag tvungen att ta fler för att ta in den ledning hon skaffat sig under första sessionen. Vi hade ju en egen liten intern kamp mellan oss…

Beat 5 var fint, jag hade ett par träd bakom, men det gick ändå bra att kasta. Vinden gjorde nu vita gäss på ytan men jag fortsatte ändå med min F-fly. Jag såg en mindre öring precis vid kanten och kunde köra lite sight fishing vilket var kul, men den var svårflirtad. Kastade lite längre ut, och där satt en till godkänd fisk. Ny förhöjd puls, ett tjoho och sen på det igen.

Innan slutsignalen gått hade jag fått ytterligare en fisk, och vad jag trodde hade flera andra bommat och jag var lycklig som få. Kall av vind och regn men ändå överlycklig. Härlig sjö som jag gärna skulle fiska i lite bättre väder och vindstilla då sikten förmodligen är lika bra som i ett vattenglas. Pratade med Tommy från Norge  som var nöjd med sina 7 fiskar. Jag berättade att jag studerat honom och valt torrt precis som honom. Döm om min förvåning när han då svarar att han inte alls körde torrt. Bara ”glaslina och nymf” 😄 Jaja. Torrt funkade ju för mig så ingen skada skedd. 

Det var en lättad Anna som åkte tillbaka till hotellet. Mina tre fiskar räckte tyvärr bara till en 8:e plats i min grupp, men det var skönt att ha hämtat in några placeringar. Jag lyckades också slå Catherine och Robert vilket var skönt🙂 Mina lagkamrater hade haft en ok eftermiddag. My placering 8 med 4 fisk, Åsa placering 13 med 1 fisk, Kerstin placering 9 med 4 fisk och Marie 13 med 3 fisk. Vi hade med andra ord alla tagit fisk på våra sträckor under dagen och vi hoppades hålla oss före norskorna och kanske även knapra in på det holländska laget. Jätteskön start, och ibland är det centimetrar som avgör. Marie till exempel hade lika många fisk som en annan i sin grupp, och det skiljde usla 20 poäng mellan henne och den holländare som tog placeringen före. Det innebär att hennes fiskar var totalt 1 cm kortare… Man ska ha lite tur med centimetrar, med lottning av grupp och sträckor. Sedan är det klart att skicklighet spelar en mycket stor roll, absolut. Men helst vill man ju ha de allra sämsta fiskarna i sin grupp och så lite tur med lotten, då är chansen större att man själv kan knapra in några placeringar.

Väl tillbaka till hotellet fick vi packa upp precis alla saker, lägga ut dem på sängen, hänga upp på hyllor och galgar. Allt var plaskblött. Vissa plagg kunde man vrida ur trots att de legat i en ”vattentät” väska. Spön och rullar fick vila i våra sängar medan vi åt middag. Därefter väntade ännu en stund med att fixa flugor, både sortera och binda, kolla tafsar, rullar och se till att kläderna torkade. Allt skulle också packas inför morgondagen då vi endast skulle köra ett fiskepass på förmiddagen.

Det viktigaste på bästa platsen


Lämna en kommentar

Invigning av EFFC 2015 och officiell träning

Så var det äntligen dags. Invigningsdag.

Vi sov lite längre den här dagen. Passade på när vi inte hade så mycket på agendan. Vi skulle lämna Hotel Bel Sit och istället flytta in på hotell Grand Terme som är det officiella hotellet där kaptensmöten hålls, där transporterna utgår ifrån osv. Alla deltagare bodde dock inte där utan det fanns fyra hotell att välja mellan.

Hotellet låg nära Bel Sit men jag, Åsa och My lyckades ändå missa avfarten och var halvvägs uppe i bergen innan vi vände om och åkte tillbaka. Väl framme möttes vi av en ung kille som stod redo att ta hand om vårt bagage. Det var med skammens rodnad vi drog fram alla våra väskor, påsar, vadarskor/vadare och spötuber i en väldans oordning. Jag har så svårt med att ha någon som bär mitt bagage. Jag kan själv, och anser inte att nån annan ska behöva passa upp på mig. Men nu blev det en hel kärra och den stackars killen fick kämpa hårt för att hålla ordning och få alla väskor till rätt rum.

Nåväl. Hotellet var fantastiskt tjusigt med en enorm foajé med blänkande klinkergolv, lite loungemöbler, en stor öppen spis och en liten bar. Det ligger precis vid Sarca river, har en fin park och en liten gångbro över till ”stan” och därifrån kunde vi studera några av sträckorna.

 

heja Sverige

  
    
  

Sarca river

 
Vi installerade oss och tog sedan en promenad för att handla lite snacks, vatten och annat. Vi letade lunchställen men det slutade med att vi tog lunch på hotellet och det ångrar vi inte. Vilken mat och vilken service! Skulle veckan fortgå så här så skulle vi rulla hem till Sverige utan problem…

I brist på fler händer får man vara påhittig

Åsa och Marie fixar det sista på rullarna, eller var det det första?😉


 Sivan tog kaptensmötet kl 15 medan vi prepade rullar, målade naglarna i gult och blått och försökte få allt i ordning. Sivan kom tillbaka med resultatet av lottningen. Åsa grupp 1, Kerstin grupp 2, Marie och Jimmy grupp 3, jag grupp 4 och My och Marino i grupp 5. Sektorerna vi skulle fiska var i nummerordning:

Val Genova

Pinzolo

Tione

Comano

Nembia lake

Jag skulle mao börja på sektor fyra som var den närmast hotellet.

Invigningen började klockan fem och vi var dressade i våra fina kläder som Columbia sponsrat med. Med flaggorna i högsta hugg gick vi ut för att se de italienska barnen samlade med alla nationsflaggor. Det var en väldigt vacker och solig eftermiddag och vi kunde njuta ordentligt. Vi gick i parad över älven och till den närliggande parken där varje nation ropades in både på italienska och engelska innan vi fick inta våra platser. Representanter från Fips och olika lokala representanter var där och höll tal. Sedan fick varje land gå upp på scenen och nationalsångerna spelades. Det var en väldigt konstig men mycket härlig känsla att stå där medan man hörde Du gamla du fria. Jag och Marie kunde inte hålla oss från att sjunga med och i slutet klämde vi i ordentligt med orden ”ja jag vill leva jag vill dö i Norden”. Vi var så uppfyllda av stunden och jag ska behålla den där känslan länge.

   
    
   
   
 När alla nationalsånger var spelade blev det dags för den första tävlingen. Varje kapten skulle upp och ta med en till från varje lag. Vi såg att drickabackar togs fram och fasade för att de skulle klättra på dem. Som tur var gällde det bara att stapla men det var tillräckligt riskfyllt med tanke på hur många huvuden som var centimetrar ifrån att träffas. Men allt gick bra. Några lag hittade en strålande teknik och lyckades sätta ihop alla 10 backarna. Italienarnas ”hejarklack”, dvs lagkamraterna verkade något frustrerade över kamraternas insats och alla stod upp och ropade och gestikulerade för fullt. Frankrikes Sebastian tog en italienska till hjälp istället för en fransman vilket först verkade leda till diskvalificering men till slut blev godkänt, men med backarna lyckades de sådär. Sivan och Marie klarade det utmärkt med 9 backar. De två topplagen var Norges damer och Slovakien med 10 backar var, men damerna kammade hem det på bästa tid. Grattis tjejer! Det var imponerande! Tjejerna fick pris på scenen och därefter fick alla smaka av en lokal dryck som jag tyvärr glömt namnet på.

Team Italien

  

Hetsigt bland de italienska lagkamraterna

Sivan och Marie

   
 

Catherine och Ingvild

 

Team Slovakien

 

Norska damlaget som vinnare

 Kvällen avslutades med middag på ett annat hotell. Det var en ganska lång sittning och vi satt alla lite på nålar för att få gå tillbaka till rummet och göra allt klart för morgondagens träning. Avfärd kl 7 så det gällde att ha allt redo.

Alla i laget fick träna tillsammans, och vi var taggade medan vi åkte upp mot Val Genova. Slovakerna i bussen var glada och verkade tycka att det var kul med lite tjejer i bussen, alla pratade inte engelska men vi kunde ändå kommunicera en del. Vi i bussen delades upp på tre olika sträckor, och vi hoppade av precis vid ett vackert högt vattenfall. 

   

delar av team Polen

 Vi gick en bit in och installerade ett Swedish base camp. Under tiden vi riggade spön, tog på oss utrustning osv hann de andra både komma ner i älven och fånga fisk. Vi tog det relativt lugnt även om vi var ivriga att sätta igång. Jag började gå uppströms med tanke på att det var flera fiskare precis framför. Jag provade flera ställen, men det var fiskare överallt. Fick till slut inse att det var nedströms som gällde och gick tillbaka. Fiskade av några sträckor, vattnet var ganska strömt och helt vitt. Inte enkelt för fem öre. Jag provade att fiska av vattnet, bytte ställen, kravlade över stenar, fiskade andra sidan, men intet. Jag lyckades bli av med några flugor, men tyvärr inte på grund av galna hugg utan snarare pga strid ström som drog ned flugorna mellan stenar alternativt grenar som fastnat vid botten. Det kändes inte bra. Att dessutom se flera lag stå uppe vid bron och studera en medan man fiskar gör inte underverk för nerverna…

Hittade ett ställe nedanför bron som jag tyckte såg fint ut. Det var det, men det ville sig inte ändå. Antingen hade jag fel teknik eller fel flugor. Snarare fel tyngd, storlek och kanske längd på tafsen mellan ändfluga och upphängare. Efter en stund kom Åsa över till den andra sidan mitt emot där jag stod. Det hade varit trögt även för henne, men nu hittade hon faktiskt fisk. En man som tydligen skulle vara kontrollant under EM kom och närstuderade Åsa, redo med kameran vid eventuell fångst. Åsa som har en förmåga att leverera på beställning lyckades. Precis när han står bredvid, får hon på en fisk. Medan hon ska kroka av strular det lite, och rätt som det är sitter spötoppen nere mellan några stenar. När Åsa sedan ska dra loss det händer det som inte får hända, toppen lossnar, tafsen dras ut och toppen är helt fri i vattnet. En mycket snabb räddning av Åsa gör att hon hinner få tag i den, och EM är räddat! (i alla fall spöt…)

     

Marie laddad i vårt svenska basecamp

My

  

  

Jag och min fina lagkamrat Åsa

  

   
    
    

 
  
  

  

 Nu var det dags för byte av plats och lunch, och vi åkte tillbaka till hotellet för en liten paus. Det var skönt att få värma sig lite efter en ganska sval morgon. Vi hade också tid att binda några flugor. Dessvärre hade vi fått ett litet rum utan något bord och då det ändå blev rumsbyte för några andra i laget passade jag och Åsa på att uppgradera till ett större. Så med vadarna på tork och bindstädena fastsatta på resväskorna packade vi också ihop våra saker och bytte rum. Effektiva som aldrig förr 😄

   

I brist på annat tar vi säng och resväska till hjälp

 Till eftermiddagens träning släpptes vi damer av på ett eget ställe. Det såg verkligen fint ut och efter riggning av spön spred vi ut oss på sträckan. Än en gång hade jag svårt att inte fastna. För tunga flugor kanske var problemet? Hur som helst så ägnade jag en del tid att sätta på ny tafs och nya flugor. Gick längre ned på sträckan, vadade ut på en del djupare vatten, fiskade av men inget hände. Siktade in mig på en fin sträcka men den intogs innan jag hann dit av My som tog fisk på fisk. Att själv trassla och inte känna nån fisk fick mig att helt tappa sugen. Tog en paus. Skulle ha haft gofika med mig för att ta en rejäl paus men det fick bli en imaginär kaffekopp för att gaska upp mig. Marie peppade och rådde mig att andas och ta det lugnt. Bara att ta nya tag…eller bryta ihop och kämpa vidare. 

   

 Bytte ställen, hade några känningar men fisket gick verkligen käpprätt åt skogen den här dan. De andra tjejerna hade fått fisk och det kändes skönt. Även om fisket var trögt hade jag i alla fall fått känna in mig på utrustningen och det var en stor fördel. ”Bara tänka positiva tankar” ” ett dåligt genrep…” osv. 

Nu fanns ingen återvändo. Bara att se till att allt var redo inför morgondagen. Flugorna sorterade, tafsarna i ordning, håvar, skor, vadare och knäskydd redo. Det utlovades riktigt skitväder så alla varma plagg skulle också fram. 

Middagen var förstås mycket trevlig och god. Kvällens dresscode var våra fina The Fat Trout-tröjor. Vi njöt av middag och peptalk för att sen smita in i våra respektive rum för förberedelser. 

   
 Nu köööör vi! 


Lämna en kommentar

Träningsfiske med Fausto

Vår första dag i Ponte Arche innebar träning med Fausto. Vi möttes utanför hotellet efter frukost och hade väl i alla fall lyckats samla ihop de flesta grejorna. Flugaskar i en salig oordning, några rullar som saknade både backing och lina men solen sken och humöret var på topp. Efter en del pyssel var vi alla redo för avfärd. Det var fortfarande ganska svalt, men en strålande sol skvallrade om en mycket fin och varm dag. Vi hade däremot hört att vattnet var ganska kallt och hade klätt oss därefter.   

  

  

  

Hotel Bel Sit prytt med flaggor


 
Vi körde alla västerut, följde den gröna Sarca river, vi åkte genom dalgångar omringade av höga spetsiga berg, de klassiska tunnlarna utefter bergssidorna som man känner igen från Giro d’Italia och Tour de France och hus som klängde sig fast vid bergen. Det var en slående utsikt och vi hade nog gärna åkt längre bara för att få njuta. Vi svängde av och korsade älven men missade sedan den väg som skulle ta oss till vattnet, så vi hamnade mitt bland några hus där vägen uppenbarligen var skapad för hästar och små kärror och inte bilar. Det kändes som om backspeglarna skulle skrapa längs hussidorna. Vackra blommor i lådor utanför fönstren, tvätt som hängts i solen i en liten nisch, och en hund som förundrat tittade på oss när vi vände om och åkte tillbaka.   

    

  

 
En stund senare var vi nere vid vattnet. Några av tjejerna hade kvar en del riggning av utrustningen, och Fausto som inte pratar engelska gav med hjälp av Marino en liten instruktion till hur vi skulle tackla. Det var annorlunda än hemma, längre tafs och betydligt längre mellan ändfluga och upphängare och vi skulle använda max 0,10 tafs. Vattnet såg grunt ut och vi fick inte riktigt ihop den långa tafsen med detta, men vi gjorde som Fausto sa. Vattnet var ganska grumligt men oerhört vackert. Det såg lovande ut, och vi visste att Jimmy och Marino hade haft kanonfiske tidigare under veckan.

  
    
 

Åsa tog med den ”lilla” asken

  

panoramavy över vackra Sarca river

    

Fausto in action

Fausto visade tekniken och sen kunde vi inte bärga oss. Ner i vattnet lagom utspridda. Det var nu det började. Det var lite svårt att hitta rätt teknik och att inte fastna, det kändes ovant till en början och det gick åt en del flugor då de kilade fast sig mellan stenarna i strömmen. Det värsta var förstås när man hittat ett ”hett” ställe, och tvingades gå ut i det bara för att rädda flugorna. Vi körde ganska tunga nymfer med röda huggpunkter.

Rätt som det var hade jag fisk på. Jimmy stod i närheten så medan jag hade fisken i håven langade jag över kameran till honom för att få ett kort av mig och min första fångst i Sarca river. Det där coola med att lägga spöt över axeln är tydligen inte min grej utan jag höll förstås spöt mellan knäna, och precis när jag skulle hålla upp min ljusa, fina och pigga regnbåge mot kameran spratt den till och var borta… Jag kunde inte annat än skratta. Fick i alla fall en bild med håv och utan fisk… 

Bågen ville inte vara med på bild…

  

 Vi fiskade längs med sträckan. Det var trögt. Även Jimmy vittnade om detta. Det kan ha berott på väder, vatten eller vad som, men det var inte alls som tidigare. Vi kämpade på och Fausto försökte instruera oss att göra si eller så. Jag nymfade av ett lugnare parti som jag själv aldrig skulle ha  nymfat om jag haft det på min sträcka, så det var bra att Fausto fick oss att tänka annorlunda. Det fanns ett överhäng och jag försökte fiska runt och under. Givetvis hände det som inte får hända. Man fastnar i grenarna. Nytt tackel och på’t igen. Fausto skakade emellanåt på huvudet och jag kan bara gissa vad han tänkte… Kanske tur att han inte pratar engelska J

Jag gick tillbaka uppåt. En ovan fiskearm gav sig till känna och jag passade på att ta en kort paus medan jag fotade. Alla verkade ha fått fisk men inga mängder. Åsa hade gått lite längre upp och medan jag började fiska av sträckan nedanför hade hon fisk på. Jag passade på att fota.    

Jimmy och Sivan

  

Fausto

 

Därefter hade hon snabbt på en till, och en till. Den sista var stor. Vi försökte se vad det var, ryggfenan tydde nästan på en harr, men den var helt annorlunda i färgen. Åsa som körde med 0,10 tog det lugnt för att lyckas håva den. Den drog lite, Åsa tog in igen. Till slut kunde hon håva den, och nu kunde Fausto och Marino berätta att det var en barbel. Något svenskt namn förutom barb känner jag inte till. Det var en mycket fin fisk och vi fick några fina bilder innan den gick tillbaka. Den är inte helt vanlig att få heller så Åsa var nöjd. Dessvärre var det nu dags för lunch, och Åsa var något motvillig till att lämna sträckan nu när hon hittat rätt ställe, men vi visste också att lunchen på Hotel Bel Sit var bra och vi behövde energi till eftermiddan.

 

Åsa håvar, härligt att hitta en bra spot

  
  

Åsa med sin första barbel

 
 

Helt vanlig apertif på Hotel Bel Sit

  

Hela Sverige-teamet plus guide


 

Efter lunchen, som var sagolik med apertif ute i trädgården, små italienska godsaker och lite prosecco/juice, innan varmrätterna kom in, tog en stund att inta. Killarna verkade inte ha någon större brådska, men vi var ivriga att komma iväg igen. Det hade nu blivit ordentligt varmt och att stå ute med underställ och vadare bara för att vänta är ingen höjdare så vi stressade på. Vi gick från hotellet ner till älven som strömmade bara några hundra meter nedanför. Precis där vi gick i var tävlingsbeat 1 och vi gick därför uppströms till den upplåtna sträckan. Det var ett magiskt landskap. Älven strömmade mellan lummiga träd, stenar här och var och det såg verkligen hett ut.

 

My och Marie på väg till träningssträcka 2

  
    
 Vi spred ut oss och började fiska. Även här var det svårt att parera flugan så att den inte fastnade. Jag har nog aldrig varit med om så mycket trassel. Att i första eller andra kastet inse att det bara är att slita bort och tackla nytt är frustrerande, särskilt när man vet att tävlingen drar igång om tre dagar. 

 

bra med en river caddie nör det trasslar…

     

Marino in action

 
 Jag hade Fausto i närheten, och han försökte visa var jag skulle fiska och även tekniken med att jigga lite, låta flugan stå kvar, kanske även jigga uppströms igen. Öringen tar ju gärna när flugan svävar upp mot ytan efter driften. Han visade också en helt ny teknik…pilbåge, slangbella eller armborst, vad man nu kan tänkas kalla det. Helt enkelt att använda spöt som laddare och skjuta iväg flugan om det är väldigt trångt och mycket överhäng. Efter några mindre lyckade försökt fick jag i alla fall ”nästan godkänt”. När jag hade lyckats slita bort all tafs för hundrade gången tog Fausto mitt spö för att tackla om det. Jag fick då låna hans. Hjälp, vilket spö. Vilken känsla och hur lätt det var att få iväg flugorna dit jag ville. Jag som var så oerhört nöjd med mitt nyinköpta nymfspö, började nu fundera om jag behövde ännu ett. Det var stor skillnad, och med så lång tafs kunde jag också känna allt mycket bättre. 

Jag lyckades få några fiskar på träningen, (bland annat ett jättehugg som sedan visade sig vara en pyttefisk, aggressiva fiskar emellanåt) men jag kunde också se att Marino fick mångdubbelt fler. Jag vet att jag inte ska jämföra mig med honom som har så många års erfarenhet, men det är ändå frustrerande att inte veta vad han gör som inte jag gör. En sak är säker, hans fokus är enormt. Kanske är det en orsak? Man måste vara med till 100 %, känna av varje sten, varje tillstymmelse till hugg. Det går inte att låta tankarna sväva iväg medan man tävlar. Det är fullt fokus som gäller. Och det vet vi kanske alla. Det är ju inte ovanligt att fisken tar när man precis är på väg att kasta om, när man flyttar sig eller gör något annat. Och inte helt ovanligt heller att man missar den fisken…

Vid 18-tiden var det dags att ge upp för att hinna allt som skulle höras före middagen. Jag var mycket nöjd med dagen som var helt sagolik. Vackra vyer, fint vatten, härligt sällskap och många erfarenheter rikare. Imorgon väntade byte av hotell och invigning. 


Lämna en kommentar

EFFC 2015 Trentino Dag 1 – resan

Så här två dagar efter att ha lämnat Italien är det med kroppen full av endorfiner, glada minnen, sömnbrist och lite skavanker här och var. Det har varit en hel fantastisk upplevelse och det blir svårt att sammanfatta, så det får bli i etapper. 

Vår incheckning blev ju lite komplicerad och dyr med specialbagaget men vi kom iväg utan några större problem och landade i ett soligt Verona efter ett stopp i Frankfurt. 

   
    
    
 

  
Allt bagage kom fram och vi hämtade våra hyrbilar. Det var en ljummen kväll och det kändes härligt att vara på plats. Det började skymma och vi körde mot Trento där vi skulle bo (trodde vi i alla fall). Det var nu den spännande delen av resan började…

Stundtals väldigt smala vägar men väldigt vackert. Ena bilen körde efter GPS men vi gick på instruktionen från biluthyrarna. Dessa två versioner var förstås helt olika och förvirring uppstod. Mao fick vi konferera och bestämma vilket råd vi skulle följa. Beslutet blev att bara köra efter skyltarna mot Trento. När vi kom fram dit var vi hungriga och trötta. Vi såg verkligen fram emot att få checka in. Vi tyckte däremot att Trento inte såg ut som förväntat. Skulle det där vackra hotellet och älven ligga här? Konstigt. Vi ringde Jimmy och Marino för att få närmare instruktioner. ”Ta bara den avfarten och sen den” fick vi höra. Sagt och gjort. Men det var inte så lätt. Vi snurrade och snurrade, avfarterna som nämndes fanns inte, vi ringde igen och efter att ha sett Trento ”by night” i ungefär en timme lyckades vi få rätt koordinater bara för att få reda på att det var ytterligare tre mil på smala bergsvägar stundtals med snäva serpentinsvängar. 

   
   
Vid 22.30 anlände vi äntligen till Belsit hotel i Ponte Arche. Köket hade stängt men killarna hade bett personalen fixa nåt ätbart och det bjöds på kallskuret, ostar, bröd med olivolja och vin eller vatten. Vilken lyx! Fantastiskt gott och vi kunde äntligen slappna av. Åtminstone för en stund. 

vår guide Fausto kom och hälsade och det påminde oss om att morgondagen innebar fiske. Det blev därför bara att ta sig till rummet för att installera sig och förbereda utrustningen. 

   
   

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 682 andra följare